Måndag

Spelade poker i helgen.
För att inte behöva rannsaka vårt machobeteende vidare, genuskompenserade vi och lät schlagern stå på flamsandes i bakgrunden.
Förra gången gav jag gentlemannamässigt bort segern till en tjej. Glädjen i ögonen gjorde det värt det.
Den här gången var det inte läge för några allmosor.
Mina antagonister:
Ett gäng nybörjare som synade allt, höjde, och kontrahöjde.
Ett ormbo.
Jag spelades effektivt bort av  pokeramatörer som var för sig var oskyldiga och ofarliga, men som tillsammans blev en flock blodtörstiga vildhundar. 
De slet mig sönder och samman till tonerna av en desperat Eric Saade, vädjande efter ännu fler tolvåringssjälar att gröpa ur.
En orgie i köttslamsor och schlagerflams.
Är idag, måndag, ännu inte helt återställd.
Zlatan hade räddat min heder. Ställt sig på tryggt avstånd. Barbröstad, som Hulken. Lugnt betraktat processen. För att efter ett tag ta ton och säga "This is not over yet." Sen skulle han gå fram till mig, ta mig i handen och bort från förödelsen.
/Fat